En annan vardag

Idag har det varit en lugn dag. Har suttit hemma, myst med råttorna och städat en del. Sambon kom hem tidigare och hjälpte till och sedan satt jag vid datorn och tittade på shark tank tills jag kom på att det var ju idag det var chokladprovning med ung cancer!!
18.50 var jag utanför chokladfabriken med taxin, 20 minuter för tidigt, så jag satte mig på en busshållplats och huttrade i regnet. Men snart kom de andra och vi gick in och hade världens mysigaste provning. Allt var gott och sällskapet var så trevligt och jag träffade en tjej som har genomgått en transplantation i år så det var superintressant! Sen köpte jag lite praliner till mamma, sambon och mig själv, åkte hem och hade chokladprovning med min älskling medans vi tittade på dagens missade halv åtta hos mig-avsnittet på tv4play. Mycket mysigt, mycket lyckat!
Nu vill råttorna it igen, men jag är för trött så ska dricka lite te, kolla lite på shark tank och sedan SOVA. Imorgon ska jag träffa nya psykologen. Har inte varit hos psykolog sen augusti förra året, men kände att det kanske behövdes nu när transplantationen funkade, jag är 99,8% donator och fått lite smått panik över hur jag ska klara av att vara frisk (knäppa jag :P).
Hörs hörs!

Känner att jag skjutit upp det här med att blogga så långt det bara går. Har känt mig förvirrad och rädd och så vidare och inte riktigt vågat konfrontera det. Men nu skriver jag alltså.

 

Tiden efter transplantationen har varit jobbig. Ett tag trodde de att mina celler kommit tillbaka igen och jag var väldigt bitter vid det laget. Bara sur och suckade uppgivet och hatade lite. Men sen vände det! Blodproverna visade efter några veckor 99,8% donatorceller i blodet! Oh, Gud, tänkte jag! Nu blir allt som förut och nu blir jag frisk! Men sen kom jag hem och landade i beskedet och blev livrädd istället. Vadå som förut, liksom? Förut var jag ju också sjuk, jag har varit sjuk för länge för att minnas hur man är vanlig, normal, alldaglig.

Vadå ska jag tillbaka till skolan nu? Jag kan inte! Jag klarar det inte! Och så höll jag på i mitt huvud tills jag satt och grät av stress dagligen, slutade äta, slutade sova o.s.v. Och ja, det kan låta fånigt när man läser det såhär, efter allt jag gått igenom. Men av allt visade sig vägen tillbaka vara jobbigast. Med ett friskhetsbesked efter ett benmärgsprov kände jag mig stressad över hur jag ska klara framtiden. Jag glömmer hela tiden bort att det bara var lite mer än tre månader sedan jag benmärgstransplanterades och får panik över att jag inte orkar göra vardagssaker och i samma veva ifrågasätter jag min kompetens att leva ett normalt liv; "om jag inte ens orka diska, hur ska jag kunna gå i skolan OCH diska!?". Fast det är så lång tid tills jag behöver prova det. Jag har ätit sömntabletter i tio dagar och nu sover jag bättre utan också. Tror det här var 4:e natten utan. Jag vaknar ofta, drömmer mycket mardrömmar, men jag sover åtminstone. Med maten är det också lite bättre. Jag kämpar på. Jag måste bara påminna mig om att jag inte behöver stressa. Jag är ju sjukskriven upp emot ett år till. Jag ska ta den tiden på mig att rehabilitera, komma tillbaka. Det är bara det är min hjärna rusar iväg framför min kropp ibland och skyndar på och skrämmer upp mig. Jag kommer nog tillbaka till er, till världen. bara inte än. Jag vill landa lite till.

 

Har förresten startat en liten blogg om hur jag pysslar. Lite orelaterat, men vill ändå nämna det. Jag har nämligen börjat pyssla en del för att stressa av. Är inte sådär jättebra på det men ändå. Går också att följa mig på min instagram, glöm inte det!