En annan vardag

Nu har jag hängt i Vetlanda i några dagar med Rickard. Har varit lugnt, avslappnat och mysigt men framför allt är det skönt att komma bort från min egen vardag. Rickard gör mig glad. Får mig att tänka på annat. Känner mig nästan normal när jag är med honom. Som att inget av det där jobbiga har hänt och jag inte har en eländig höst framför mig. Men snart är det augusti och det är svårt att glömma bort. För det blir i augusti som transplantationen kommer äga rum. Nån gång i augusti. Och jag är livrädd. Jag är rädd för ensamheten som jag tror kommer att höra till. Jag är rädd för smärta, illamående, kortison, cellgift. Och så är jag rädd för att det ska gå fel. Jag brukar inte vara rädd för att dö, eller att bli sjuk. Brukar vara rädd för fåniga saker. Det brukar vara de som är mest påtagliga. Typ att kroppen ska förändras, att håret ska trilla av, nålarna som måste stickas överallt. Men nu är jag också rädd för att transplanationen ska gå fel. Att jag ska få ett hlh utbrott igen, eller att jag måste börja om. Jag är rädd för hur dåligt jag kommer att må och hur det faktumet att jag mår dåligt kommer att handikappa mig. När jag är med Rickard glömmer jag nästan att vara rädd för allt det där. Jag har tankarna på annat håll. Men nu när jag ska åka hem så börjar känslorna krypa tillbaka. Känner mig orolig, illa till mods rent av. Vi får se hur det blir när jag kommer hem till Stockholm. Kanske det faktum att jag åker hem härifrån påminner mig om ensamhetskänslorna som jag associerar med sjukdom och elände. När jag kommer hem blir det nog bättre. Förhoppningsvis. För jag vill kunna njuta av de sista må-bra veckorna. Jag ska i alla fall försöka.