Idag ville jag inte vakna. Min kropp typ vägrade. Rickard fick putta på mig och dra undan täcket innan jag mycket motvilligt tog mig upp. Det var som att den viste vart vi skulle och vad som skulle hända. Det var redan dags att åka när jag väl kom upp och taxin stod utanför så jag fick sätta på mig kläderna och skynda mig ut.
Jag vet inte om ni varit på ett sjukhus på en söndagmorgon nångång, men det är läskigt öde. Lamporna blinkar igång när man går igenom korridorerna, för de har varit på energisparlägen, och vissa av hissarna har inte används på länge så de blinkar också igång när de öppnar dörrarna. Det är väldigt läskigt och tyst.
Tina skulle vara med mig idag, den underbara människan, så vi möttes upp och åkte upp till CAST. Där satte jag mig i det lilla rummet och väntade tillsammans med Tini. Hon gav mig ett fint armband som hon gjort till mig, oh :)
Vi pratade om allt möjligt så jag glömde nästan bort var jag var. Sedan kom en sjuksköterska och tog lite prover på mig. Linnea heter hon och hon har jobbat på CAST ungefär lika länge som jag har kontakt med CAST, så jag känner henne också. Hon sa att vi skulle vänta på provsvaren, så det gjorde vi. Jag fick också en hög med tabletter.
När jag fick den, kände jag en liten dejavú för jag minns när jag fick den förra gången (ni kan se en liknande bild på instagram från augusti förra året) och jag blev lite nedstämd för det kändes som ett absolut början på den här resan, och det var jobbigt. Det tog ett bra tag att peta i mig dem, med mycket tjat från Tina. Men hon var duktig på att få mig att koncentera mig på annat genom att prata på och jag förblev ganska glad ändå.
Sen kom de in med cellgiftet och kopplade på och det gick in på två timmar ungefär utan några märkvärdigheter. Sedan kopplade de loss mig och sa att jag fick gå hem och uppmananade mig att komma tillbaka imorgon, klockan 9, igen.
Tina och jag gick och tog en lunch. På vägen ner till lunchstället började jag må illa och det höll i sig, även när vi åt. Vi pratade om transplantationen och jag berättade för henne om hur man reglerar cytostatikatabletter på samma sätt som sandimmun och sen mindes jag hur dåligt man mår under kuren och började gråta som ett fån. Från ingenstans. Tina tröstade mig och kramade mog och sedan gick vi ned till R1 entrén och spelade iPad spel. Jag blev så distraherad att jag inte tänkte på illamåendet eller min ledsamhet eller någonting. Sen åkte Tina tillbaka till Småland och jag till min Rickard. Jag började må illa igen och märkte hur trött jag var. När jag kom hem la jag mi i sängen och somnade en liten stund. Jag känner igen tröttheten från cellgiftet jag fick när jag hade cancer, men jag hade inte känt mig såhär under förra förbehandlingen till förra transplantationen, så det kom lite som en chock. Jag vaknade och så att Rickard hade satt ihop den fina hyllan till balkongen som jag fått från mina föräldrar och städat och organiserat att mediciner i medicinskåpet (jag har en mindre förmögenhet av ett hundratal sorter). Han är så snäll. Jag blev väldigt sugen på hallonsorbé för jag mådde fortfarande illa och då gick Rickard och köpte det år mig och det var mycket gott och mitt illamående försvann och jag piggnade till lite. Sen dess har jag legat i sängen och tagit det lugnt.
Min CVK skaver mot mitt nyckelben. Jag sa i ett annat inlägg att de drar CVKn under nyckelbenet, men det är inte sant, kom jag på. Den ligger över. Och när jag ligger skaver den något förjävligt mot nyckelbenet och det gör både ont och känns obehagligt. Det sticker fortfarande vid halsen, dessutom, där slangen går in i kärlet. det är ju ett litet snitt där också, som de använt för att dra upp slangen från bröstet till venen. (lite svårt att se på bilden, men jag pekar på var i alla fall)
Hoppas allt det här gåt över när det har läkt lite mer. De andra gångerna har jag inte haft sådana här problem, utan CVKn har inte känts alls. Den har bara hängt där. I vägen, ja. Men smärtfri och obehaglihetsfri.
Att det känns konstigt kanske beror på att det var svårt för kirurgen att få in den i kärlet och att det kanske därför tar längre tid att läka... Hoppas det ordnar sig.
