Måndag och upp klockan åtta för att hinna till Huddinge sjukhus och få immunglobelin. Det har jag fått en gång i månaden sen jag var 16 för att jag har immunbrist. Det här var sista gången innan transplantationen och förhoppningsvis för alltid, eftersom mina nya celler kommer kunna sköta immunförsvaret just fine om de sätter sig :)
Jag kom till hematologen som vanligt och de satte PVK och så fick jag kiovig i två timmar.
Eva, en sjuksköterska jag har haft efter transplantationen som nu flyttat upp till CAST (Centrum för allogen stamcellstransplantation), avdelningen jag ligger på under transplantationen) kom och hälsade på. Hon är nämligen en av de som är ansvarig för hemsjukvården på CAST och eftersom jag vill ha det den här gången (att ligga på sjukhuset var det värsta någonsin) så ville hon prata lite om det. Jag vet ju redan hur det mesta går till men jag hade ändå lite frågor om vad man får och inte får göra när man kommer hem efter en transplantation, under isoleringstiden. Eva sa också att hon kommer hem till oss (mig och min sambo, Rickard) på torsdag för att mäta vattentemperaturen och svara på frågor om rickard har några. Rickard ska nämligen ta hand om mig när jag är hemma, eftersom jag kommer vara för trött och sjuk och immunnedsatt och han är så snäll. Vattentemperaturen mäter man för att den måste vara en viss temperatur för att det inte ska växa bakterier i rören, vilket absolut inte får vara fallet om man inte har något immunförsvar för då blir man väldigt, väldigt sjuk.
När allt på Huddinge var klart sprang jag till färdtjänsten och skyndade mig till Karolinska istället. Jag var sen till Radiumhemmet där jag skulle få en CT och Fixtur. Det här är för att de tre sista dagarna på förbehandlingen inför transplantationsdagen ska jag strålas mot mina lymfkörtlar dör att avstanna immunförsvarsproduktion, om man kan uttrycka det så. CTn är till för att man ska se var man ska strålas, och fixturen för att man ska ligga på samma exakt samma sätt under varje strålningstillfälle.
Förra gången jag strålades utförde de en fixtur som inebar att de gjorde en mask av mitt huvud och mina axlar som de spände fast över mitt ansikte när jag strålades för att jag skulle ligga perfekt och still. Jag antog att det var samma procidur den här gången. Därför blev jag ganska chockad när jag kom dit och de sa att de skulle tatuera mig för att veta att jag låg rätt. Jag frågade om tatueringarna skulle gå bort, för jag blev så förvånad, men det skulle de såklart inte göra. Jag blev ganska orolig för jag är väldigt nålrädd och dessuton kunde jag inte fatta att de verkligen skulle märka min kropp för alltid. Sedan satta jag det i perspektiv ill alla ärr jag har på kroppen och kom fram till att det ur skönhetsprincipen nog är ganska obetydliga med tanke på att det vara skulle tatuera små prickar.
De körde hur som helst CTn på mig. Fick ligga på en smal platta och åka in och ut genom en båge och sedan var det dags för tatuerandet. Jag fick fem svarta prickar. En i solar plexus, en på vardera höft och en på varje sida om bröstkorgen. Och FAN vad ont det gjorde. Ni som tatuerar stora tatueringar; är ni galna?! Aj aj aj!!!!
Aja, färdig där begav jag mig till urologen för Jessica, sjuksköterskan som hade hand om mig under cancern, hade börjat jobba där, och jag saknade och ville hälsa på henne. Vi satt och pratade och hon är så gullig och sen så kom jag på att jag hade beställt färdtjänst så jag var tvungen att springa. Men det blir definitivt något mer besök där innan transplantationen.
Sen åkte jag hem och åt sushi med Rickard. Jag passar på att äta mycket sushi eftersom jag inte får äta det sen under transplantationen, och jag tycker mycket om det.
Så det var dag 1.
