På onsdagen så var det mer saker att göra inför transplantationen. Mamma hade lovat att följa med. Hon var här vid åtta och då tog vi taxin till sjukan. Jag hade så förbannat ont i den nyinopererade CVKn så vi var tvugna att leta upp en rullstol i entrén som hon sedan körde runt mig i. DAMN vad folk är artiga när man sitter i rullstol! Alla väjde plats och lät en gå före in i hissen, och när jag beställde kaffe sprang servitrisen runt och fixade servetter och laktosfri mjölk och bricka och allt. Jag har blivit serverad på det cafét förut, och kan direkt säga att jag inte fick så bra service då.
Hur som helst så började vi med att bege oss till ögonmottagningen. Förra gången jag transplanterades kollade de inte ögonen innan, utan bara allt annat. Den här gången var det en noggrann ögonundersökning för att jag ska strålas i förbehandlingen, vilket jag inte gjorde förra gången.
Det är några som frågat mig varför man måste gå igenom så många rutinundersökningar innan man påbörjar en transplantation av det här slaget. Det enklaste svaret är för att de ska ha något att utgå från om, eller snarare när, man blir sjuk under transplantationen. När man under transplantation och isoleringstiden blir sjuk, är det ofta akut eftersom man har 0 immunförsvar. Då kan de snabbt ta upp resultatet på undersökningarna på hur jag såg ut innan transplantationen och jämföra med nuvarande resultat och komma fram till vad som är transplantationens fel och vad som fanns där innan. Så har jag förstått det i alla fall.
Ännu en gång, hur som helst, när vi kom till ögonavdelningen var vi lite sena, men jag behövde ändå inte vänta särskilt länge. Föst så mätte de trycket i ögonen. Det gör de genom att man sitter med ögat i en slags mikroskopliknande apparat, och så puffar de luft i ögonen och mäter därmed trycket. Jag är ingen ögonspecialist, så fråga inte hur :P
Sedan fick jag kolla på en tavla med bokstäver, som nog alla fått göra någon gång. Det gick också bra.
Sist, men inte minst, droppade de ögondroppar i ögonen som gör att irisen slappnar av och pupilen blir megastor. De sa att jag kommer se suddigt och vara ljuskänslig i några timmar. Sedan lyser de med mycket starka lampor i ögonen för att se botten på ögat genom pupillen. Det var mycket, mycket obehagligt, och jag ville hela tiden impulsivt titta bort.
Sedan tog mamma mig med rullstolen för att fika. Jag åkte som sagt i rullstolen, och det var tur att mamma var med för jag såg inte ett skit efter de där dropparna. Om ni som har perfekta ögon lånar er farfars eller någon ni känners glasögon så vet ni hur jag såg ungefär.
Tja, vi fikade och sen tog vi en promenad med rullstolen och sen käkade vi på den nya, urläckra restaurangen på Huddinge sjukhus. Gosh, de har så god mat! Vi åt sushi.
Sen var det dags för tandröntgen. Det låg i en sparat byggnad i tandläkarhögskolan. Det var lite strul med min remiss där men tillslut fick jag komma in. Först röntgade de alla tänder med en apparat som gick runt hela huvudet liksom, och sedan kompletteringsbider. Kompletteringen tog nästan en timme och oj vad ont det gjorde att få´in den där rötgenplastskiva bakom de bakersta tänderna. Men tillslut var det klart och jag åkte till Skärholmen med mamma. Jag tänkte kolla lite på böcker, men jag fick så förbannat ont av att gå runt, för CVKn har ju inte läkt, så jag var tvungen att åka hem. Och då kom fina Tina dit och pratade och åt middag hos oss och dikade och hade sig som värsta ängeln. Sedan åkte hon hem och jag var med fina Rickard resten av kvällen. Nästa morgon blev det sovmorgon. SKÖNT.
